Vi är fixerade vid mat och ätande i vår kultur. Och fel sorts mat därtill. Vi är så vana att äta minst tre till fem gånger om dagen och många människor blir helt rabiata om de missar en måltid eller om de av någon anledning inte får mat i tid. Den reaktionen är naturligtvis en effekt av en sockerstyrd fysiologi och ämnesomsättning som är direkt beroende av konstanta och regelbundna tillskott av nya kolhydrater för att undvika kraschen som kommer när blodsockret sjunker efter den föregående måltidens insulindusch.
De flesta verkar leva i tron att om man bara så missar en enda måltid så riskerar man att bli allvarligt sjuk, undernärd eller i alla fall svimfärdig, svag och helt oförmögen att göra något annat än att i dvala sitta still och tomt titta framför sig. Ändå är det ju uppenbart att i princip varenda vällevnadssjukdom (jag kallar det ju för fellevnad!) som människan i den moderna världen lider av inte alls beror på undernäring och svält utan av överkonsumtion, frosseri och en omättlighet. Och folk är ju trots att de äter ofta, mycket och regelbundet ändå ofta trötta, håglösa, energifattiga och svaga!
Fixeringen vid mat är en mer påtaglig bland motionärer. Gymbesökarna hänger i klasar över kafédisken för att suga i sig en shake, energikaka eller återhämtningsdryck efter att ha kört ett spinningpass på 45 minuter, i tron att de nu tömt sina depåer och slitit på sina muskler så till den milda grad att de måste ha en intravenös sockerskjuts spetsad med lite syntetiskt protein om de ska orka köra ett nytt spinningpass tre dagar senare…
Hur hänger det här egentligen ihop? Är vi så sköra och ineffektiva att vi behöver en konstant energipåfyllnad och är det konstanta ätandet den rätta vägen till vår bästa hälsa och prestationsförmåga?
Nej, det är snarare tvärtom! Naturligtvis ska vi äta och vi ska ha ett avslappnat, njutningsfullt och insiktsfullt förhållande till mat men i dagens kultur av TV-shops influerat ätande och ett frossande av framförallt raffinerat socker eller industrifetter så är det snarare tvärtom. Det är inte avslappnat! Det är inte njutningsfullt! I alla fall inte bortom den första minuten av sockerrusch och framförallt är inte konsekvenserna av detta beteende njutningsbart. Och det är framförallt inte insiktsfullt!
Vi behöver vare sig äta så regelbundet som vår moderna kultur förespeglar oss och vi mår bra och bättre av kortare perioder av fasta då och då.
Som ett resultat av flera miljoner års evolution, är det då rimligt att tro att vår tids tillgänglighet och överflöd av livsmedel är representativt och realistiskt som förklaringsmodell för hur människan ätit genom tiderna? Har vi haft en så jämn, god och hög tillgång på föda att vi alltid kunnat äta tre till fem gånger per dag med en efterrätt till kaffet på det? Naturligtvis inte! Snarare är det så att vi ofta var utan fast föda i ett dygn eller flera dygn av olika anledningar. Och för att vi skulle överleva de kortare perioderna av svält så utvecklade kroppen olika försvarssystem som skulle sörja för vår energiförsörjning och vitalitet; främst vår fettförbränning och den kraftiga utsöndringen av tillväxthormon som bland annat återanvänder nedbrutet muskelprotein till en ny proteinsyntes.
Det är alltså väldigt bra att implementera kortare perioder, 24 till 36 timmar, av fasta då och då. Upp till en gång i veckan faktiskt. En sådan fasta definieras av att man helt enkelt inte äter någon fast föda eller dricker något annat än vatten. Syftet med det är naturligtvis att man inte ska stimulera sitt blodsocker med påföljande insulinutsöndring. Den bästa och mest effektiva 24-timmars fastan löper från middag till middag eftersom man då redan har klarat av halva fastan under natten så det kan upplevas lättare.
Många tror att ett dygn utan mat är rena tortyren och att man är på gränsen till fysisk och mental kollaps och visst kan det vara så de första gångerna eller om man är en extremt sockerdriven person. Men som de flesta vet så är det just närvaron av insulin (efter att ha ätit socker/kolhydrater) i blodet som triggar aptit och en kaka blir gärna tio kakor och en smörgås blir tio smörgåsar för man blir inte nöjd och tillfreds annars när suget sätter in. Under fastan så är insulinet inte en faktor och aptiten eller det typiska ”suget” är inte närvarande på samma sätt. Dock kan ju den känslomässiga vanan eller belöningssystemet sätta krokben men då har man ju också upptäckt att man är slav under sockret på mer än bara det fysiska planet.
Anledningarna till, och de positiva fysiska effekterna av fastan är många:
• Väldigt låga insulinnivåer vilket reglerar aptit och metabolism
• Jämna energinivåer under hela dygnet
• Fettförbränningen ökar dramatiskt, inte minst av de låga insulinnivåerna
• Viktminskning
• hGH; tillväxthormoner utsöndras i högre grad än annars
• Man bryter fixeringen vid mat eller vissa livsmedel
• Man lär sig känna igen hunger och aptit och undviker det rutinmässiga ätandet som görs per automatik oberoende av mättnad.
• Matsmältningen får vila och blodflöde dirigeras till andra delar av kroppen
• Ökar produktiviteten i övriga livet när ”allt” inte handlar om mat och ätande
